Dette med forventninger kan være interessant tankespinn. Hvilke forventninger stilles til deg og hvilke forventninger har du til andre? Jeg forventer at naboen skal hilse hyggelig når han ser meg. at han overholder reglene her i borettslaget sånn noenlunde og at han tar kontakt med meg om det er noe. Jeg tipper han har de samme forventningene til meg. Min nabo og jeg er vel begge enige i at vi begge da svarer til hverandres forventninger. Det er vel når forventningene ikke blir imøtegått moroa starter.
Det er spesiellt etter jeg ble syk at jeg begynte å spekulere i dette. Jeg innså at mine venners forventninger til meg hadde sunket, jeg var ikke lengre førstevalget om de trengte folk til dugnad. Mine forventninger til dem var at de tok hensyn til at jeg ikke er så sprek som jeg var og det ser ut til at mine venner og jeg har møttes på halvveien.
Så er det forventninger til andre man trodde og gamblet med ville være der. Som nå glimrer med sitt fravær og heller viser klart og tydelig at de driter i en. Det rare er at det var litt vanskelig å skjønne i begynnelsen, men er helt greit å forholde seg til nå. Enda rarere er det vel at jeg ofte hører strofen "bare ring hvis det er noe" - noe jeg har gjort men som blir ignorert med stor I. Jeg trenger jo bare hjelp i form av et besøk i ny og ne så jeg får slått av hodet mitt, alt praktisk klarer vi sjøl. Praktisk hjelp har jeg riktignok spurt om ved et par tilfeller men det ble avslått kjapt. Da lærer man jo kjapt og spør ikke mer. Ikke det at jeg hverken kan eller skal forvente at noen stiller opp for en, det er så klart en frivillig sak. Mulig jeg er en satmare og ikke har innsett det sjøl? Ikke det at jeg kan få det til å stemme heller siden jeg har så mange herlige venner som stiller opp. Så hva er det da tro? Det får jeg vel heller aldri et sikkert svar på heller. Men men. Jeg gråter meg ikke i søvn og har så mange andre ting jeg kan glede meg over hver dag. Det er vel en av de få positive tingene som følger med en kreftdiagnose - man lærer hva som er viktig og ikke og man lærer å glede seg over det meste. Jeg har hatt en fin dag i dag og akter å ha det i morgen også. At jeg blir ignorert av mennesker en forventer er der for en skal ikke ødelegge min dag.
Hej Ingunn!
SvarSlettTack så mycket för dina kommentarer! Jag ser att du har en ny och fin blogg, men jag ska ta mig en närmare titt på den imorgon för nu är klockan alldeles för mycket. :)
Haha, ja, det var inte bara EN katt som följde med lägenheten utan TVÅ! Ikväll då jag gick ut på balkongen hoppade jag högt då jag såg att något rörde sig där. Det var en katt, men inte samma katt som varit där tidigare! Dock så blev nog den också minst lika rädd som jag blev, för den hoppade snabbt upp i trädet och försvann. :)
Ska ta och svara på din fråga också. För mig och Ahmet personligen har det aldrig varit några problem att bo tillsammans, men det är inte något som vi har annonserat ut till allmänheten, för trots att Turkiet och turkarna, speciellt de i städerna, har blivit mycket modernare så är det ändå inte riktigt accepterat att bo tillsammans som ogifta. Det tog nästan ett år innan Ahmets föräldrar accepterade det och fortfarande efter fem år så sover vi i skilda rum då vi besöker dem. :P Självklart vet de om att vi sover tillsammans här i Istanbul, men det handlar om respekt. Annars så har de flesta tagit emot det väldigt bra, de tänker på oss som ett gift par och vi har aldrig fått några negativa kommentarer. :)Då jag har frågat mina turkiska vänner här så märker jag att de flesta inte ser så positivt på att bo tillsammans innan äktenskapet, eller i alla fall skulle de inte själva kunna tänka sig att göra det, men tydligen verkar de flesta tycka att vårt fall är ett specialfall och att det inte alls är konstigt att vi bor tillsammans! Men om någon annan skulle göra det skulle det vara en orsak till mycket skvaller... :P Majoriteten av Ahmets släktingar vet om att vi bor tillsammans, men en del av de äldre släktingarna i byn där Ahmets föräldrar bor tror fortfarande att jag bor i Finland och bara kommer och hälsar på ibland! Konstigt att de inte undrar över hur jag har kunnat skaffa mig mina kunskaper i det turkiska språket genom att bara vistas här några veckor per år..! :P
Önskar dig också en fin vecka! Kram!
Laura // http://papatya.blogg.se